Flyttat

Jag har flyttat mitt bloggande till Wordpress. Vi ses där!

Påsklov

FFF - Föreningen för Fäktkonstens Främjande - har tyvärr påskstängt, enligt hemsidan. Alltså får jag vänta en vecka till. Söndagen verkar vara bästa dagen att gå dit för att kika på deras sabelträning.

Jag får nöja med mig kämpalek så länge. Imorgon är det dags. Borde jag vara nervös? Någonstans tycker jag att det inte kan vara värre än det där Bujinkan-passet i Kyoto som gav mig ett blåmörke om en kvadratdecimeter på överarmen. Antingen är det för hårt för mig; i så fall tiger jag och lider, tar det som en (ehm, nånting) och går inte tillbaka. Eller så är det okej, för att människorna är schyssta även om träningsformen är hård. I så fall får jag se till att bygga mig vettig rustning någorlunda fort, för lånerustningen torde ju skydda halvdant. Tur att det är säsong för långärmat.

Gorget

Det var meningen att jag skulle bygga min gorget - mitt halsskydd - helt själv, men min tränare blev nog less på att jag är så långsam. Nej jag är inte bra på hantverk och då tar det tid. Jag har skurit ur delarna i tjockt läder samt sytt och nitat ihop dem, han har satt på remmar och spänne. Nå men nu är den färdig och går att använda. Jag slipper springa runt och leta efter klubbens lånegorget varje gång jag ska träna med tunga klingor; ett praktiskt problem mindre.

Jag har tagit ett dåligt foto på min gorget med min mobilkamera. Om jag hittar rätt sladd (förmodligen på skrivbordet dold under tusen miljoner prylar) så ska jag slänga upp det här.

Råder det motsättning mellan teknik och att ha roligt?

Allra bäst vore om lärarna i början av lektionen utannonserade för gruppen "och här har vi en tjej som för". Jag skulle ju kunna hojta ut det på eget bevåg, men att få det att känna naturligt och avslappnat är en annan femma. De flesta av tjejerna fattar glatt galoppen, men ungefär en tredjedel försöker gå förbi mig, mot närmaste kille de ser, när det är dags för partnerbyte. Någon pekar på att det faktiskt finns killar över i andra ändan av lokalen. "Jo men jag är här för att föra!" De flesta av tjejerna finner sig snabbt och några ber till och med om ursäkt, det ska påpekas. Lite jobbigt är det. När alla dansat med varandra en sväng vet ju alla redan att jag för, och då är det problemet över för den här kursomgången.

En mindre andel av tjejerna ser lätt besvärade ut. Om det har något som helst att göra med att de inte tänker sig att dansa med en tjej som för har jag svårt att veta. Faktiskt är det mycket mer ont om glada miner här än i kurserna på Chicago. Folk försöker dansa med varandra utan att se på varann, vilket känns ganska konstigt. Stämningen är mindre avslappnad. Undervisningen verkar mer teknisk, så här långt, och det tycker jag ju om. Spontant får jag dock hålla med om min bekants omdöme, "På SSS förstår de sig inte riktigt på att göra det roligt för eleverna".

Nå det här vara bara första lektionen. Vi får se vart det bär.

Kämpalek

Jag tänkte vara med och testa SCA:s kämpalek, även kallad "heavy fighting", idag. Därav blev intet. Däremot tittade jag på, och det var det värt. Nästa gång ska jag vara med och leka, så får vi se hur många och stora blåmärken jag får.

Gänget förefaller utpräglat tillbakalutat. Vid utsatt tid är det bara en person närvarande. Han har sovit över i SCA-boden, och jobbat halva natten på en rustningsdetalj till en kompis. Efter trekvart har de övriga tre som tänker delta drällt in, och de börjar klä på sig rustningarna. Efter ytterligare trekvart är pojkarna färdigpåklädda och kan börja bulta på varandra.

Det ser inte så farligt ut ändå, men jag inser att en del smällar måste ta ont. Rustningarna är inte heltäckande, och det är upp till var och en hur mycket han eller hon vill bylta på sig - det är en kompromiss mellan skydd och rörlighet. Om man är en skicklig hantverkare kan man åstadkomma en kompromiss som är ganska bra åt bägge håll. Frågan är hur mycket hjälp man kan få att lära sig hantverka?

Jag är inte alls säker på att kämpalek är något för mig, men jag vill i vart fall testa.

Kris är en möjlighet till utveckling

Här skrev jag något som jag ångrar, så jag tog bort det.

Jag ska lära mig att sitta ner i båten.

Auktoriseringstaktik

Min tränare tycker det är dags för mig att auktorisera. SCA-auktorisering har jag redan men klubben har en nivå till också. "Jag brukar inte låta mina elever auktorisera så fort" sade han, och först blev jag smickrad. Sedan såg jag mig om, och upptäckte att de flesta av dem som börjat efter mig nu springer omkring med auktoriseringssnoddar i jackan. Jaja, det är väl dags då.

Bland min tränares elever finns en tjej som började ungefär samtidigt som jag, och som hela tiden tränat sportfäktning parallellt med duellfäktningen hos oss. Vi ska auktorisera ungefär samtidigt, har vår tränare tänkt, på schläger. Man brukar auktorisera på lätta vapen först, men inte vi! trots att den andra tjejen är mycket mycket vassare med lätta klingor. Inte så konstigt, det är ju det hon tränar nästan jämt. När jag frågar varför, säger han "för att jag tycker det är det roligaste vapnet". Skumt. Vete katten vad som ligger i bakfickan där.

Vapnet är förhållandevis tungt. Jag får väl se till att fäktas mycket schläger framöver, både för styrketräning och för att öva upp energisnål teknik. Om man viftar och stöter mycket tröttar man garanterat ut sig.

Skador

Två av klubbens instruktörer har nyligt fått skador som hindrat deras träning. Bägge har de fått dem i sparring med folk från klubbens andra hälft, den som har en annan bakgrund, andra vanor och annan kultur.

Mina instruktörer gör vad de kan för att inte uttrycka sig i termer av "de" och "vi", men visst är det ofta så vi tänker. Jag gör det i alla fall. Jag tror jag föredrar att träna med de våra.

Träna hemma

Jag har alltid varit dålig på att träna hemma. Det borde vara lättare att köra lite enkel styrketräning hemma med enkla redskap än att krångla sig iväg till ett gym, men jag funkar tvärtom. Om jag försöker styrketräna hemma, orkar jag en eller två veckor. Om jag inte bara bestämmer mig för utan faktiskt tar mig iväg till ett gym, håller jag ut en eller två månader.

Jag har två saker att träna hemma på just nu. Det ena är stick med värja så att den böjs åt rätt håll. Min böjs nämligen ibland fel, och eftersom den inte är gjord för att böjas åt det hållet blir ett sådant stick hårdare. Jag borde ställe mig och sticka mot en vägg eller dörr, och se till så klingan böjs rätt. Kinkigast är det om man träffar uppåt, då får man kompensera träffvinkeln genom att höja handleden precis i träffen.

Den andra saken jag skulle kunna träna på är en övning med sabel som heter moulinet. Problemet med det är att jag inte har någon sabel. Listan över saker jag skulle kunna skaffa till min fäktning är ganska lång, men sabeln ligger nog i topp just nu. Rättare sagt, sabeln ligger på andra plats men förstaprioriteringen är på väg att lösa sig. På lördag ska vi tillverka gorgeter, alltså halsskydd som behövs till tunga klingor. Sedan borde jag köpa tunga klingor också... egentligen skulle jag vilja ha tre olika sorter. Sen behöver jag armbågsskydd, tjocka handskar, underarmsskydd, och ska jag småningom träna något annat än sabel med hugg behöver jag ännu mycket mera skydd. Jag behöver en större träningsväska, och något som rymmer flera klingor. Jag som inte skulle lägga mera pengar på fäktningen den här terminen...

Jaja. Det ska nog ge sig i sinom tid. Min lista är lång, men jag kan nog ta en två år på mig för att skaffa alla de där prylarna. Sedan vill jag nog ha en bucklare (liten sköld), och göra i ordning en liten cape att parera med, och... inse. Det kommer aldrig att ta slut.

Nybörjarmedel, här kommer jag

Ska man lyckas komma in på kurser på SSS som singeltjej behöver man vara både snabb och ha tur, enligt ryktet, men i förarroll är det lättare. Jag kom in på kursen. Instruktörerna har tävlingsmeriter och hej och hå, återstår att se vad jag tycker om dem som instruktörer.

Det återstår även att se vad nybörjarmedeltjejerna på SSS går för. De som förde på "auditionen" - heter det så i bestämd form? - som ville upp på medel blev godkända, och dem var jag inte så imponerad av. De backade ut ur swingouten, försökte gissa sig till swingout eller lindy circle, och verkade inte ha dansat en enkel tur som kallas "promenad". Jag tycker den borde vara väldigt enkel att följa även om man inte dansat den förut, men det förstås. Man ska nog vara lite tangoskadad för att tycka att det är normalt att gå baklänges. Själva reaktionen "vad händer nu? det här har jag inte gjort så det kan jag inte" är lite illavarsnande, men förmodligen precis vad man kan förvänta sig av tjejer som bara gått kurs och inte dansat ute. Danskurser på lägre nivå brukar nämligen inte lära tjejerna att följa, alls, utan främst att tolka signaler och göra det som förväntas av dem. "Duktig flicka-syndromet" kallar Gunilla det. Nej, jag ska nog inte ha för stora förväntningar på SSS.

Du tjejen, slappna av. Det här är trots allt bara nybörjarmedel... förmodligen borde jag försöka ta klivet upp i medel även i förarroll efter den här kursen. Vi får se.

Så var det gjort

Min "audition", alltså nivåbestämning, är över. Jag fick gå på de nivåer jag ville - nå jag förväntade mig inte annat heller. Två ganska korta svängar (inte hela låtar) som förare, lika många som följare, sedan var det klart. Nästan lite snopet att det gick så fort. Själva dansandet kan inte ha tagit mer än max 10 minuter. De som sklle testa för högre nivåer fick hålla på längre.

Det var Helena Norbelie som höll i det hela. När jag gick på dansläger i Uppsala i förarroll för några år sedan, var hennes och Kenneth Norbelies lektioner de jag gillade bäst, eftersom de inte undervisade med hjälp av slingor alls. En tur presenterades, gnuggades på ett eller några olika sätt, sedan fick man blanda fritt. En ny tur, gnugga, blanda fritt. Jätteskönt. Synd att paret Norbelie undervisar så lite nuförtiden, jag skulle springa dit direkt.

Precis när Helena bröt av musiken för att avsluta det hela för oss som skulle testa till medel, försökte min partner föra in mig i tandemcharleston. Saved by the bell!

Jag som inte tänkt lägga pengar på lindykurser just nu, utan vänta till nästa kursomgång. Jag blev ruskigt sugen. Hmmm förarroll, nybörjarmedel, på tisdagar. Kanske.

Audition

Jag ska på "audition" på onsdag. Namnet är jättefånigt, och låter som att jag vill vara med i en show eller någonting. Vad det handlar om är nivåbestämning, rätt och slätt. Jag har aldrig gått kurs på SSS - Swedish Swing Society, Stockholms äldsta lindyklubb - och de måste få en chans att titta på mig för att bedöma var någonstans i kurssystemet de ska stoppa in mig. Faktiskt gick jag audition hos dem för två år sedan - det har jag skrivit om förut, sådär i förbifarten.

Den här gången vill jag testa mig i bägge rollerna. Någon gång framåt vårkanten tänkte jag mig att gå kurs i förarroll hos SSS, nybörjarmedel. Jag tänkte be dem nivåplacera mig i följarroll också. Förra gången tyckte de att jag skulle gå medel och det borde rimligen bli samma resultat nu.

Få se nu... vad kan jag föra? Alltför mycket av vad jag har fört har jag glömt. Jag får väl försöka gnugga in en basal repertoar i hjärnan om några sexor och några åttor så jag minns i vart fall någonting. Tandemcharleston däremot skiter jag högaktningsfullt i. Det är ju fördelen med att föra, onekligen - man bestämmer själv vad som ska göras.

Tandemcharleston

Tandemcharleston, back charleston - kärt barn har många namn. Oavsett namn är tandemcharleston en tur alternativt stegkombination som jag bara inte gör. Senast i förra veckan stod jag över nästan en hel danslektion för att slippa. Varför i herrans namn det nu då? Låt mig förklara.

Charleston i lindy hop är en släkting till 20-talscharleston. 20-talsversionen har du säkert sett på TV någon gång, i form av någon kvinna med shinglat hår i knäkort klänning och pannband som sparkar med benen ut åt sidorna. När charleston-stegen inkorporerades i lindy hop ändrades kroppshållningen till lindyns framåtlutade, och själva fotarbetet ändrades också lite. Den upprätta 20-talsdansen kan dansas solo men även som pardans mitt emot varandra. Lindycharleston dansas förstås oftast i par, antingen sida vid sida eller bakom varandra. Det är det sistnämnda som kallas tandemcharleston.

Positionen i tandemcharleston är lite speciell. Den som för står bakom, och för att stegen ska funka bra måste bägge luta sig framåt. Det syns så väl om följaren inte trivs: då börjar hon - oftast en hon - resa sig upp. I värsta fall säger då föraren åt henne att böja sig framåt. Män bakom mig som beordrar mig att böja mig framåt är något jag kan leva utan.

Den som för håller i armarna på den som följer. Steget förs i hög grad genom armsvängningarna, framåt och bakåt i en pendling som egentligen följer naturligt gångmönster ganska bra. Emellertid brukar det ta ett tag innan man hittar den kroppsrörelse som gör så armpendlingen känns naturligt i steget. Om den som för inte har sin armpendel instoppad i muskelminne och nervkretsar är det svårt för honom eller henne att föra turen. Som pedagogiken i lindystockholm ser ut är det "fake it 'til you make it" som gäller. Folk som dansar förare gör turen utan att föra den och förlitar sig på att den som följer ska gissa sig till vad som ska ske. Det gör man, i allmänhet. Man vill ju inte vara "hon som inte kan följa back charleston". I min bok är dock sådant fuskföljande helt enkelt inte roligt. Vi kontaktknarkare tycker att pardans utan förning liksom tappat bort själva vitsen.

I början hade jag inte så enormt mycket emot tandemcharleston. Det funkade inte så bra och var inte så behagligt, men det var sant även för en hel del annat. Sedan kände jag mig tvungen att koncentrera mig på just tandemcharleston. Jag hade gått mina kurser på Chicago, på Herrängslägret och på EBBA dansklubb i Bredäng. För att få kurs på medelnivå i SSS var jag tvungen att göra ett litet prov, bisarrt nog benämnd "audition", där några av SSS' lärare skulle bedöma om jag höll nivån. På SSS lär de ut tandemcharleston på nivån under medel. Alltså förväntades jag kunna detta, om jag skulle gå kurs på SSS.

Att följa tandemcharleston är inte svårt alls bara charlestonsteget sitter ordentligt i kroppen, och ingången till steget och positionen förs på ett okej sätt. Emellertid är det inte så det går till när folk i lindystockholm lär sig tandemcharleston. Man lär ut figuren på en nivå där folk inte ordentligt behärskar sina charlestonsteg. Förandet och följandet av figuren blir därefter. Folk fuskar sig fram. En del har roligt under tiden, men är man skapt som jag är det som bäst tråkigt och som sämst olidligt. Går man ut på Chicago och dansar finns det alltid killar som vill föra tandemcharleston. I allmänhet har de nyligen "lärt" sig turen på SSS' nybörjarmedelkurser och är ivriga att omsätta sina kunskaper i praktiken.

Ju mer jag försökte följa krattigt förd tandemcharleston desto mer frustrerad blev jag. När det väl var dags för det lilla nivåtestet på SSS tror jag inte ens att jag behövde göra någon tandemcharleston. Så mycket besvär i onödan... de killar jag dansade med då var väl på något högre nivå, och mindre fixerade vid tandemcharleston. Därmed var jag inte längre tvingad att försöka följa den. Jag försökte ett tag till, men till slut bestämde jag mig för att problemet var att så gott som alla de killar som försökte föra den inte behärskade den. Nog dansade jag med en och annan riktigt duktig kille mellan varven också, till exempel min gamle danslärare, men ingen av dem försökte föra mig i tandemcharleston. En figur som aldrig någonsin känns bra... vad är det för vits med den? Varför ska jag tillåta någon annan att röra mina armar på obehagligt sätt, alternativt hålla dem helt stilla så stegen känns aviga?

Första gången jag på socialt dansgolv gled ur figuren och sade till min partner "den gör jag inte" var det läskigt, och jag kände mig lite misslyckad. Nu har jag lärt mig att det inte är några problem alls. Bara jag är lugn och presenterar det som ett faktum och inget annat så tar killarna det bra. "Okej, då gör vi inte den". Perfekt, bra, tack.

Jag lär nog inte vilja föra tandemcharleston heller. Inte vill jag föra sånt jag inte själv vill följa! Det kan nog vara så att det är de lektioner ute på EBBA där vi verkligen gnuggades i charleston som gör att jag inte står ut med att låta någon annan förstöra min armpendling. Om jag behärskar den här rörelsen bättre än du... varför är det du som ska föra?

Nä, det var just det.

Sablar och andra svärdord

Igår tränade jag sabel för första gången. Äntligen fick jag hugga! och flera av rörelserna kändes direkt igen från aikidons svärdsövningar. Motståndaren eller träningskamraten hugger rakt mot huvudet, möt motståndarens vapen i vinkel så att dennes vapen glider av, gå sen runt och attackera - detta kallas kirikaeshi i aikido. Detaljerna blir lite annorlunda med enhandssvärd men funktionen är densamma. En runtvevande rörelse som heter moulinet, väderkvarn på franska, fick jag mycket beröm för. Inte förrän efter träningen insåg jag vad det var jag gjort tidigare som jag nu hade nytta av. Jag har stått och vevat trästavar av olika längder från sida till sida på liknande sätt, både i aikido och inom Bujinkan.

Sabeln ska man inte hålla för hårt i. Jag som ofta blivit tillrättavisad av mina instruktörer när jag velat lossa greppet lite för att få bättre rörlighet tyckte det kändes jättebra att låta greppet på sabeln glida ner långt bak på handtaget så vapnet får bättre skjuts genom luften. Metallsablarna, som jag fick känna lite på på slutet, kändes förstås mycket bättre än träningssablarna av plast inte minst vad gäller vapnets förmåga att glida i handen. En rätt balanserad metallsabel ställer sig också i rätt vinkel i handen på ett helt annat sätt än en träningsgrunka i plast.

I efterhand har jag lite ågren över att jag faktiskt lyfte upp och vevade lite med det vapen som faktiskt var slipat. Jag tror inte det var jättevasst, men dock. Ingen annan runt ikring har skäl att tro annat än att jag håller på med ett slött träningsvapen, och förvisso går man inte in i folks klingor när de håller på och vevar men... Det här seminariet hölls av vår klubbs nytillskott, vår andra falang som tidigare tillhörde ARMA. "De svartklädda" säger vi nog oftast, eftersom vi har vita fäktjackor och de oftast har svart från topp till tå. De har nog inte riktigt samma nivå på säkerhetstänket som vi. Jag ska komma ihåg det, om jag ger mig in och leker mer på deras domäner framöver.

Titeln på det här blogginlägget har jag snott från ett pepparkaksbygge, som var med i en tävling för ett par år sedan. Det föreställde två svärd i ett ställ, och handtagen var lindade med kolaremmar. Jag tyckte verket var bäst, men den kom bara tvåa i tävlingen.

Avslöjning

Senaste fäktpasset högg en av instruktörerna tag i mig för att göra mig uppmärksam på giveaways. Giveaways, någon svensk term måste det väl finnas... avslöjning, tror jag det får bli. De flesta avslöjar sig med någon ofrivillig kroppsrörelse precis innan de ska sticka. Det kan vara ett ryck någonstans i kroppen, en rörelse framåt eller något annat.

Insstruktören imiterade diverse avslöjningar för att jag skulle lära mig se dem. Det kan inte vara helt lätt att göra medvetna avslöjningar, även om det förstås var ganska grovt. Sedan försökte han pricka in mina. Nu gäller det att försöka hålla koll på dem och minska dem, samt försöka se avslöjningarna hos andra. Sportfäktarna tränar mycket på sånt, sade han. Jag kan tänka mig det.